Ja,det här är mitt första inlägg fast det tror jag att ni kunde listat ut. Meningen med den här bloggen är väl för att jag ska kunna skriva om mig? Lite för att jag vill det och för att det är lättare att uttrycka sig i skrift än att folk ska fråga en hur man mår och man ska kunna förklara utan att det ska låta för patetiskt...

Jag startade lite den här bloggen p.g.a att jag har saknat att skriva, hade en blogg förut och jag saknade helt enkelt den.

Till er människor som förväntar er ett inlägg varje dag där jag har s.k ångest för att jag inte vet vilka skor jag ska ha på mig, ni har kommit helt fel kan jag lova! Jag har många tankar som behöver få någon form av utlopp,så jag sätter väl igång på en gång.

Så, var ska jag börja? Jag föddes, jag levde? Jag kan börja med att berätta lite om mig (fastän jag tycker det är jättesvårt,vi får se hur det går):

Jag är 17 år, fyller snart 18. Jag har bott i Sundsvall hela mitt liv, kommer från ett av Sundsvalls slumområden,Granloholm, och där bodde jag i Åtta år tills min mamma flyttade därifrån (min pappa bodde dock kvar). Mamma och Pappa skiljde sig då jag var runt två år tror ja men jag har inget minne av det som ni förstår, det har alltid varit så. När jag var liten tyckte jag att det var konstigt med att båda föräldrarna bodde tillsammans, det var liksom onaturligt. Jag har minnen från tiden i Granloholm dock är dom inte trevliga (en del är trevliga från tiden då mamma bodde där men inte dom andra, jag kommer gå in på varför). När mamma flyttade ifrån Granloholm så var jag ganska deppad för jag visste ju inte om något annat. Mamma flyttade till Skönsmon, vi flyttade under sommarlovet mellan tvåan - trean. Det sommarlovet var ett deppigt sommarlov,jag hade inte fått några nya vänner för jag var/är en blyg person och när jag var mindre var jag lite tillbakadragen.

När skolan började fick jag nya vänner, t.ex Sebbe,Jimmy,Dåken,Erken,Chåken,Dennis m.fl

Jag kände mig mer hemma i Skönsmon än i Granloholm, det var fler personer som mig. Hade mamma bott kvar i Granloholm hade jag antagligen fallit för grupptrycker och varit en olycklig fjortis som super varje helg och jag skulle vara en helt (till synes) normal grabb.

Istället för att bli en fjortis blev jag det jag är idag. Pappa bodde ju som sagt kvar i Granloholm, där blev jag jättemobbad för den jag var. En gång blev jag nerbrottad av ett gäng på fem personer, dom skar mig på handen med ett rakblad och skrek emo till mig och sparkade mig så hårt i magen att jag nästan bröt ena revbenet,jag var 14 år. Dom grabbarna vågar idag inte göra något mot mig.

När började jag klä mig annorlunda? Det var nog när jag nyss fyllt 14, det var då jag vågade...

Jag tror det är mycket p.g.a min pappa att jag vågade, det är mycket p.g.a honom jag skaffar den här bloggen.

Mina tidiga minnen med pappa kan sammanfattas ganska snabbt : Han var full. Han hade vänner där som söp till sena nätterna och jag kunde inte vara där då. Dom gångerna jag dock var där så vart jag nedtryckt av honom : Han sa otroligt hemska saker till mig, han slog mig. Det hemskaste som pappa sa till mig är nog : jag önskar att du aldrig var född,du har förstört mitt liv. Det har jag aldrig släppt.

Jag har minnen av att jag fick hjälpa pappa till sängs,jag torkade av vardagsrumsbordet från öl och jag plockade upp spruckna glas. Jag gjorde nog det för att jag älskade honom, jag vet inte... Då Emma fortfarande var med mig då jag var hos pappa så var han väldigt lugn, då Emma blev 15 (då var jag 9) så slutade hon vara där ,det var då pappa blev som värst. Innan hade han aldrig slagit mig. Efter varje natt så fanns en tanke i min hjärna : Nästa gång blir allt anorlunda, då kommer pappa inte dricka. Det var nog den tanken som fick mig att orka (det var även den tanken som bröt ner mig som den gjorde). Jag tror att dessa upplevelser har fått mig att växa upp "snabbare".

Fem år senare söker han hjälp,jag kan inte förklara hur jag kände... Jag stöttade honom så gott jag kunde. Allt jag fick höra i min omgivning då pappa var inlagd : han kommer aldrig klara sig,han är för svag,han kommer alltid vara en alkoholist. Jag försvarade honom : Han kommer klara det, jag tror på honom. Jag tror jag var den enda.

Han klarade sig, han har varit nykter nu sen dess, (trodde jag).

I onsdags var jag till honom och han var påverkad,jag märkte det på en gång. Jag hittade även öl hos honom. Jag var så rädd att allt skulle bli som förut...Det fanns dock en sak som var förändrad : Jag slår tillbaks. Jag hade slagit tillbaka tidigare faktiskt, pappa har ett ärr i skallen som jag gav honom då jag slog en bok i skallen på honom...Om jag inte minns rätt så var han 12.

Jag har faktiskt inte sagt till någon människa att han slog mig, det har liksom inte nämnts, vet inte varför jag skriver om det dock (kan bero på att jag är väldigt nere i min skalle, inget spelar liksom någon roll längre).

Att pappa började dricka igen fick mig att vilja skriva igen tror jag.

Det är ganska patetiskt att fortfarande påverkas...Att jag inte kan släppa att min pappa är som han är, att jag bryr mig...
Jag kan nog skylla på att det är min uppväxt som fått mig att utveckla mina psykiska problem,Problem som ingen i min omgivning riktigt vet om...Problem jag inte tänker skriva om, inte än, jag är nog inte redo...

Jag har försökt förklarat för mina vänner,jag har alltid önskat att jag kunde få göra det...Men jag är nog för svag.

Det här blev ett onödigt långt tror jag...Ville bara att ni skulle förstå varför jag börjar blogga.

Jag ska börja skriva om lite aktuella tankar och så, det här kommer nog vara det enda inlägget där jag tar upp dåtid.

 

Sania

17 januari 2010 21:39

Vad roligt att du har skaffat en blogg! ^^ Det går inte att bevaka den än, dock -.-

Det är väldigt tråkigt det där med din pappa... ._. Hoppas att det bara var tillfälligt och att han klarar sig utan alkohol i fortsättningen ._.

http://cowboyguy.blogg.se

 

Hanna

18 januari 2010 08:32

tråkigt att höra att du haft det så jobbigt :/ jag misstänker att även min pappa var alkoholist när jag var runt 3-8 år. Har inte direkt pratat med någon om det nån gång heller. Hoppas att allt ordnar sig iaf! :)
har just skaffat ny blogg jag med, så läs gärna ^^

http://intesarskiltspeciell.blogg.se

 

Alltid_Jeans @ EC

5 februari 2010 18:24

fifan va fegt att gå på fem mot en. tänk att det finns sånna skithögar. det värsta som hänt mig är att dom har kastat kastanjer på mig och kallat mig Punkarfitta. men jag tänker inte ge upp för som. :) ha det gött

http://www.sussi-ftw.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Då tänkte Jag ordbajsa riktigt rejält med tanke på att förhoppningsvis ingen läser min blogg längre. Jag är less på det mesta! Skolan är pina,klassen är dum i huvudet och inskränka. Min far är totalt jävla störd,han ska man inte ens snacka med...Ja...

Var ett tag sedan man uppdaterande. Inget har hänt i mitt liv. Jag tror jag lägger ner bloggandet för mitt liv är ganska ointressant.   Godnatt ...

Fan vad livet känns som ett jävla slöseri just nu med all denna jävla skola... Dagen har varit bra och jag har varit på bra humör me har hela tiden haft en fråga i skallen,"vad fan gör jag här?"...Det känns ganska slöseri just nu,hoppas att det går...

Ja,jag undrar vad Sverigedemokraternas mammor ska säga för har inte dom lärt sina bra att man inte ska slå dom som är mindre? "Invandrarna"  som Sverigedemokraterna syftar på är tydligen problemet med Sverige och om vi "skickar hem dom" så blir all...

Nu är sommarlovet slut och man går sista året, fyfan vad skönt! Sommarlovet har varit bra, har ju skrivit lite om det så ska inte ta upp en mass om vad jag gjort förutom Norgeresan. Jag har varit i Norge med pappa,maria och cathy, det har varit väl...