Det känns som om någon borde säga att jag kämpar, att dom märker skillnad...Jag gör allt för att verka må bättre och det är sjukt svårt.

Jag vet inte, jag kanske inte visar framsteg och då förtjänar jag ingen uppskattning utan snarare tvärtom. Jo,det är nog så.

Jag känner mig helt förvirrad...Jag sitter ensam på rummet, jag vet vart jag har mina vänner men ändå lyckas jag känna mig helt ensam i världen. Jag är inte ensam men samtidigt är jag det för det känns inte som jag delar samma värld som er andra, kanske är det så jag vet inte.

Jag vet bara att just nu har jag sjukt jävla ångest för framtiden...Jag vill att tiden ska stanna upp så jag slipper tänka.
Inte ens musiken får mig att slappna av just nu.

Om jag ändå klarade av att berätta för någon...